Vårlängtan...

Idag hittade jag en blogg med en intressant utmaning. Anna Vattenkannas Månadens favoritväxt gav mig en akut längtan efter mitt "vårvide". I min förra trädgård hade jag planterat ett spetsbladigt daggvide rakt utanför fönstret ovanför diskbänken. Bara av den enkla anledningen att det var helt ljuvligt att se de jättestora videkissarna slå ut redan i slutet av februari och stå som bäst i början av mars. Då när våren egentligen bara börjar anas... Så lättförökat daggvidet är med hjälp av sticklingar så MÅSTE jag bara plantera det på nytt i Optand. Nu har jag ju dessutom utrymmet att låta det bli en riktig solitär med flera stammar i grupp. Sörjer fortfarande att de sågade ner det fantastiskt vackra exemplaret på Röstas innergård. Det var verkligen en syn för gudarna (och ett paradis för nyvakna bin och humlor) !

Apropå träd man kan sakna, en ny rödbjörk måste jag också införskaffa. I min förra trädgård hade jag stans äldsta exemplar så nu börjar bli riktigt stort och pampigt. Mörkröda blad mot kritvit stam är inte alls illa men det är en annan betydligt mindre detalj som gör att jag älskar det trädet. På våren slår det ut med limegröna små musöron. Om man tittar nära så ser man att varje liten spets längs bladet har fått sin mörkröda färg med sig från födseln. Sååå läckert !

Ja, vad gör man... En tio år gammal bild är väl kanske bättre än ingen ?!?

Förmågan att se...

När allt snurrar för fullt och det känns som om vardagslunken viner runt öronen då tvärnitar jag. Det går liksom inte att röra sig ur fläcken utan att bli åksjuk! Just då känns det som om allt står stilla och man får absolut ingenting gjort.
Men självklart är det inte så, jag tappar bara förmågan att se. Se det som faktiskt blivit gjort, se de små vackra tingen och händelserna i livet. Förmågan att njuta här och nu. Egentligen tror jag inte att jag är speciellt unik som känner så ibland.

Trots att vi bara befinner oss i mitten av januari så börjar våren spritta inom mig nu. I morse när jag gick till bussen, i halvdunkel och med snön knarrande under fotsulorna, så kom jag på mig själv med att tänka "snart kvittrar talgoxarna". Härliga tider väntar. På gamla tomten hade jag planterat ett spetsbladigt daggvide utanför köksfönstret. Bara för att kunna njuta av våren redan i februari när de stora videkissarna började visa sig. Att stå med händerna i disken blev mycket trevligare så. Saknar mitt vide, måste bara hitta en bra plats för ett nytt här på gården, så man ser det innefrån verandan förstås !